Vissa matchrapporter är svårare än andra att skriva. Istället för tre fräscha poäng till slutspelet så åkte vi nämligen på en blytung förlust i helgens bortamöte mot Tungelsta. Vi som hade laddat och faktiskt hade en klar plan för hur vi ville föra matchen. Men ibland blir det ju inte riktigt som man tänkt sig.
Tungelsta öppnar tufft, med att pressa oss med långbollar och starkt, bitvis hårt spel på mittplan. Vi tappar boll, hamnar efter, kommer inte in i matchen och får inte spelet att fungera. Vi sliter men det känns inte som att vi får något gjort. Jenny beskrev det kanske bäst efter ett byte: "det känns som att springa i sirap!" Ändå är det Jenny som kan göra matchens första mål, genom sätta bollen i nät efter en passning från undertecknad. Vi kan för ett ögonblick känna att vi kanske får ordning på spelet ändå.
Känslan varar i ungefär fem minuter, då Tungelsta först kvitterar och sedan dessutom tar ledningen med sex ynka sekunder kvar av första perioden. Jag får en känsla av deja vú, för detta är inte första gången: vi har svårt att täppa till i slutskedet av perioder! Det är med viss frustation, i alla fall hos undertecknad som upplever att vi inte når upp till vår vanliga spelkvalitet, som vi går till första pausvilan.
Vi fortsätter att springa och slita i andra perioden. Det är en krigarmatch helt klart, som kan sluta precis hur som helst. Nio minuter in i andra perioden kan Tungelsta dock öka på sin ledning till 3-1. Vi klappar igenom och drabbas av något som närmast kan beskrivas som en kollektiv kollaps. Vi drabbas av en utvisning och 4-1 är ett faktum. Frustrationen i första perioden är inget emot frustationen i andra! Vi kan ju bättre än såhär!
Till tredje perioden har vi inget att förlora, vi tar några djupa andetag och samlar ihop oss. Börjar om från början, tänker 0-0. Vi fokuserar på att hålla en god, peppande ton i laget och spela enklare. Äntligen börjar man känna igen oss. Vi kan göra några riktigt snygga uppspel och har många farliga avslut på mål. Fantastiskt att se bland andra Tina och Jenny gå loss, dra tre-fyra spelare och skicka bollen på mål! Även Jessica är trygg och stabil som center, trots att det var ett tag sedan hon hade den roller. Lagdelarna samarbetar igen och vi ser till att vara först på bollarna (vilket vi såklart skulle vara redan 40 minuter tidigare...).
Tredje perioden är vår bästa, men vi räcker inte till. Motståndarna var klart bättre än oss just denna dag och det är också därför de vinner med 5-1. Det är alltid tråkigt att förlora, speciellt mot lag som man tidigare vunnit mot. Vi åt några tröstkakor och sjöng för födelsedagsbarnet AK i omklädningsrummet på Tungelsta-bunkern. Det är bara att se framåt. Nya tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar