Säg "Huddinge IK" och vilket Löv som helst kommer bli förbannat. Och upprört. Och jäkligt besviket. För att det finns lag på vår nivå, damer division 3, som beter sig på det sättet på plan är bara sorgligt. Men först till matchen – så som vi helst minns den.
Huddinge än ett ungt, piggt lag med mycket fart. Känns det igen? Vi har flera unga lag i serien denna säsong. Vi öppnar ändå stabilt och känner ganska snart att motståndarna inte alls är lika spelskickliga som vi väntat oss. Därför tar vi, trots tunn avbytarbänk denna söndag, flera initiativ och lyckas bryta deras spel ett flertal gånger redan i matchinledningen. Motståndarna är ojämna; några individer är rysligt bra med bollen medan andra tappar den gång på gång. Första perioden kretsar kring två jämnstarka lag som har chanser åt bägge hållen. Vi går till pausvila med en bra känsla och 0-0 i bagaget.
I andra perioden lägger Huddinge i en högre växel, men vi hänger med bra. Efter sex minuter får vi chansen att spela powerplay – en chans som sedan återkommer FYRA gånger innan domarna blåser av matchen. Vi har bra rull och bra chanser, men är lite för snälla framför mål. Istället kan motståndarna ta ledningen när halva matchen är spelad. Bara ett par minuter senare ökar Huddinge på till 2-0, men vi jagar på bra och är med i matchen. Vi gör en riktigt bra avslutning på perioden, men ligger under inför sista perioden.
Så långt är det en trevlig och jämn innebandymatch, även om tonåringarna i motståndarlaget gärna slänger sig med tokroliga, pubertala kommentarer som "SKOJAR DU ELLER?!" i falsett, ungefär vid varje domslut.
Med tio minuter kvar av matchen börjar kaoset. Intensiteten trappas upp, och gliringarna blir fulare och mer högljudda för varje spelad minut. Huddinge åker på en utvisning, men lyckas sedan utöka ledningen till 3-0. Sedan går det utför. Kattis ramlar på sargen vid en närkamp och stöter i revbenen så hårt att vi misstänker att något är brutet. Istället för att kolla hur det går med henne skrattar motståndarna. Huddinges spelare, ledare och föräldrar vid sidan av medverkar alla till en hätsk stämning, way far från fairplay. Det knuffas, skriks och hetsas hej vilt. Vi har lyckligtvis domarna med oss, som gör en heroisk insats. All heder till dem som vågar säga stopp och placera inte bara en, två, utan tre Huddingespelare i utvisningsbåset – alla inom en minut och tjugo sekunder.
På grund av snack och fult spel får vi alltså chansen att spela i rejält överläge, men lyckas ändå inte göra mål. Huddinge kan istället sätta 4-0 och går till historieböckerna som ett av de fulaste lag jag mött. Resultatet spelar ingen som helst roll denna gång. Deras beteende var rakt igenom pinsamt. Vi ska ta med oss att vi stod upp och fortsatte spela och inte lurades in i diskussionerna. Men vi har också en hemläxa: vid spel fem mot tre och fem mot två SKA man göra mål, något vi inte lyckas med.
Lång historia kort. Nu går vi vidare och hoppas att det dröjer lääänge till vi möter Huddinge igen. Matchens glimmer vill jag strössla över Kattis denna gång, som tar ansvar som lagkapten att både föra en dialog med domarna och våga påtala spelarnas beteende för Huddinges ledare (vilket ledde till att en av ledarna bad om ursäkt). Stort tack också till Millan, som rycker in när vi är tunt om spelare. Hoppas vi får se dig oftare framöver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar